Love is strange 
Regi: Ira Sacha
Manus: Ira Sachs, Mauricio Zacharias
I rollen: John Lithgow, Alfred Molina, Marisa Tomei, Darren Burrows m.fl.
Längd: 134 min
Så länge Ben och George är diskreta med sin kärlek så kan det väl gå an. Men när livskamraterna gifter sig efter att ha varit tillsammans i 39 år och det offentliggörs så förändras deras tillvaro helt. Det börjar med att George får sparken som musiklärare på en katolsk skola. I och med detta så sätts en ofrivillig ”skilsmässokarusell” i gång. Ben och George tvingas bo separat hos vänner och släkt då de inte har råd att bo kvar i sin lägenhet på Manhattan. Det skulle bara vara en kort tid fram till dess att paret hittade en billigare lägenhet i samma område.
Men denna korta tid verkar aldrig ta slut. Situationen blir besvärligare och besvärligare, inte bara för Ben och George utan också för alla andra involverade i deras bostadsproblem. Men mest av alla påverkas Bens brorsons tonårsson, Joey, som Ben delar våningssäng med. Det verkar som om inte ens föräldrarna förstår Joeys ”hemlöshet”.
Även om filmens fokus ligger på Bens och Georges situation så vrider Ira Sacha på strålkastaren lite grann och touchar utspekulerat även Joeys problem och lidande. I avslutningsscenen flyttas fokusen helt och hållet till Joey och hans ”tvetydiga värld”. Och det är det som är filmens behållning.
Love is Strange börjar med ett mysigt, intimt och kärleksfullt bröllop och slutar med en hjärtskärande separation parallellt med en dunkel kärlek i solsken.
När jag kommer ut från pressvisningen så vill en viktig och grundläggande fråga inte lämna mig i fred: Hur kommer det sig att George accepterar att bli sparkad på grund av att han är gay och inte stämmer arbetsgivaren för diskriminering? Skulle då Love is Strange bli en helt annan film? Eller?