Vilken jävla cirkus 
Regi: Helena Bergström
Manus: Helena Bergström
Medverkande: Gustav Lindh, Molly Nutley, Evin Ahmad, Tomas von Brömssen, Johan Widerberg, m.fl.
Längd: 124 min
Hur många gånger har man inte sett scenen – en krock mellan två kroppar i ett gatuhörn – som början på en kärlekshistoria eller en romans? Jo, jo, men kanske inte två gånger så kort efter varandra och ena krocken mellan en ung kille och en ung tjej och den andra mellan killen och grisen Ingeborg. Det är Helena Bergström som arrangerar krockarna i hennes senaste film Vilken jävla cirkus.
Hugo (Gustav Lindh), en mattebegåvad handelsstudent möter den stora kärleken Agnes (Evin Ahmad), en begåvad violinist. När Agnes inte orkar leva längre och tar sitt liv tappar Hugo lusten till allt. Hans samvete plågar honom tills han krockar med grisen Ingeborg och hamnar medvetslös på cirkusdirektör Casalls soffa. Cirkusvärlden räddar Hugo från hans smärta och ger honom lusten till livet och kärleken tillbaka.
Helena Bergström avverkar mötet och kärleken mellan Hugo och Agnes i rask takt och dröjer sig kvar i en cirkusvärld hon har skapat och befolkat med några underhållande figurer som: en argsint, bråk- och svartsjuk clown (Johan Widerberg), en flörtig trapetsartist (Aliette Opheim) och självaste cirkusdirektören den goa gubben Casall (Tomas von Brömssen).
Helena Bergström vet vilka knappar hon kan trycka på för att framkalla starka känslor och tårar hos publiken. Och till det får hon rejäl hjälp av musiken av Jennie Löfgren och Anders Herrlin. Tårarna rann på både på henne som satt bredvid mig på pressvisningen och mig.
När jag såg Vilken jävla cirkus på pressvisningen blev jag ännu mer intresserad av att få ett samtal med Evin Ahmad och Helena Bergström om filmen. Jag ville bl.a. veta varför Helena Bergström valde att inte närma sig den riktiga smärtan i berättelsen. Vilka Jävla cirkus har en viss potential att blir en riktigt bra film om man hade velat och vågat att skrapa lite mer på ytan och gått djupare in i smärtan och berättat mer genom bild än ord.
Jag fick träffa båda Evin Ahmad och Helena Bergström på pressdagen i början av veckan på Grand Hotel Stockholm och fick intervjua respektive. Jag återger en liten glimt av samtalen med Evin Ahmad och Helena Bergström här nedan, men man kan även se samtalen i sin helhet längst ner.
Evin älskade jobba med Helena
Jag mötte Evin Ahmed för förstagången på Stockholms dramatiska högskola (StDH) i samband med mitt projekt Non serviam – jag tjänar inte, en performance i två akter inför premiären av filmen Call Girl (2012). Redan då uppfattade jag Evin lite speciellt. Tyvärr blev det inte ett samarbete då. Sedan dess har vi råkats lite kort här och där i teatersammanhang.
Evin Ahmads karriär har gått i raketfart efter hennes examensarbete, Bangaren, på StDH 2015 som spelades på Unga Klara, Uppsala stadsteater och Stora teater i Göteborg. Ahmad har medverkat i flera TV-produktioner, spelfilmer och teateruppsättningar. Evin Ahmad tilldelades 2017 års scenkonstpris Medea för ”Bästa skådespelare”. Ahmed är precis nominerad till Stockholm Rising Star.
Kul att se dig, säger Evin när hon får syn på mig bakom kameran då hela gänget ska fotograferas. När vi efteråt sätter oss i ett stort rum på Grand Hotel för ett samtal så svarar Evin rakt och oreserverat på mina frågor.
Evin berättar lite om sig själv och sin bakgrund och om studierna vid StDH. Att skillnaden mellan hennes värld och StDH-världen var såpass stor att hon kände sig som en UFO.
Evin berättar också om hur hon fick rollen som Agnes i Vilken jävla cirkus och hur hon närmade sig rollen men också att hon först provfilmade för rollen, Anna, men den inte kändes rätt.
Evin Berättar vidare om arbetet med Helena Bergström som regissör. Att hon älskade att jobba med Helana just för att hon har skådespelarperspektiv. Evin tycker regissörer som har skådespelarens process i åtanke är väldigt sköna och tacksamma att jobba med eftersom de förstår vad skådespelar behöver.
Evin talar om hur det är att arbeta både med teater och film samt respektive skillnader och utmaningar. Och varför hon valde att skriva en bok: En dag ska jag bygga ett slott av pengar och om sitt nya bokprojekt som handlar om en lesbisk myrdrottning.
Evin har nyligen varit i Georgiern och spelat en kurdisk kvinna och berättar om den märkliga känslan att för första gången hålla i en Kalasjnikov och skjuta med den.
Slutligen berättar Evin om hur hon lyckats behärska sin höjdrädsla för att kunna göra trapetsscenen i Vilken jävla cirkus.
Helena älskar klichéer
Efter samtalet med Evin Ahmad var det min tur att intervjua Helena Bergström men det blev lite förseningar. Jag passade under tiden på att filma soffan som Evin satt i då jag kände att det var någon vid dörren bakom mig. Jag vände mig om. Det var Helena Bergström. Jag ställde kameran på bordet vid soffan och hälsade ordentlig på Helena och bad henne att slå sig ner i soffan. Helena fick solljuset rakt i ansiktet men hon fann snabbt ett läge i soffan där solljuset inte störde henne och så började jag min intervju. Ett givande och öppenhjärtigt samtal som blev drygt 45 minuter lågt. Varken Helena Bergström eller jag vill avsluta samtalet även om det skulle bli ännu mer förseningar för dem som skulle intervjua Henne efter mig. Vi fortsatte att prata lite till även efter att jag tackat henne och lagt ifrån mig kameran som stod på och registrerade. Ni får se lite av det vi pratade om då, men inte mer eftersom det var ”off the record”.
Jag är lite nyfiken på hur idén till filmen Vilken jävla cirkus kom till dig, säger jag. Helena Bergström förklarar sin fascination för cirkus och berättar om de årliga cirkusbesöken med barnen och att hon länge önskat att göra en film i cirkusmiljö.
Jag är också nyfiken på Bergströms manusskrivande och manusprocess. Vi samtalar ganska länge kring det och det märks att hon har mycket att berätta. Helena Bergström berättar att hon har skrivit nio versioner av manuset, det första redan 2010. Och hur och när hon upptäcker att det är manuset som det är fel på och inget annat. Det är en fascinerande manusresa som Helena Bergström målar upp. Hon berättar också om sin dyslexi och hur datorn gör det hela mycket lättare för henne att skriva.
Helena Bergström svarar snabbt och bestämt om varför hon väljer att stega förbi Agnes och Annas smärtsamma backstory. Och varför hon väljer att inte skrapa lite på ytan och gå djupare in i dessa tragiska öden. Att hon vill berätta en annan story. Den som att bli lämnad ensam kvar efter ett självmord.
Om att arbetet med Evin Ahmad säger Helena Bergström att Evin provfilmade för Anna-rollen och då skulle Anna vara en flykting men den rollen inte kändes rätt för Evin. Men Helena Bergström vill ha Evin och ringer henne och berättar att hon har en annan roll för henne, Agnes. Bergström säger att hon behövde en stark skådespelerska som kunde spela Agnes. Hon tillger att hon är tacksam att fick jobba med Evin och hoppas att hon får göra det igen. Helena berömmer Evins styrka. En Agnes behöver vi i vår värld och vi ser hur Evin spelar henne. Evin kommer att vara en av tjejerna som går i the frontline.
Helena Bergström berättar också om hennes regi och att hon regisserar som hon rider en häst. Jag använder oftast scenskådespelare som hästar. … Man måste rida hästar på olika sätt för att nå ett mål. Man måste få ett förtroende. Man måste anpassa sig. Och ibland måste man gå på och ibland måste man ta det lugnt. Jag tänker ibland på skådespelaren som om det vore en häst.
Helena Bergström berättar också den roliga storyn om hur hon castade ”rollen” för grisarna Ingeborg och Frithiof. Och om hur hon var tvungen att ringa till Bert Karlsson och säga att hans gris inte fick rollen.
Den gemensamma nämnaren mellan En underbar jävla jul och En jävla cirkus är att båda är sagor, säger Helena Bergström. De ”springer från verkligheten” men hon lyfter upp dem till sagoformen menar Helena Bergström.
Helena Bergström säger att hon älskar klichéer för att man känner igen dem. Jag vill inte att man ska ”skruva huvudet för att förstå vad det här ska handlar om” fortsätter hon. Jag vill direkt in med mitt budskap. Båda ”Jävla” filmerna har samma humanistiska budskap menar Helena Bergström. Jag vill att man ska gå ut med ett hjärta som säger: ”Vad skönt att vi är olika.”
Helena Bergström säger också att hon gör film för publiken. Och visst hon når sitt mål Vilken jävla cirkus är en livsbejakande film för publiken. Jag misstänker att om Vilken jävla cirkus blir samma kioskvältare som En underbar jävla jul (2015) så kommer en tredje ”jävla-film” 2019. En ”jävla” trilogi?
Och jag älskar filmen som konstart
Javisst, det är också skönt och viktigt att filmerna på repertoaren är olika och varje film har sin publik, möter sina fans och passar in i olika sammanhang. Men är det rätt att filmstödet villkor domineras av ”publiktänket”?
Tydligen är det inte långfilmskonsulenterna på Borgvägen 1 på Gärdet eller Filmregion Stockholm – Mälardalen på Greta Garbos väg 11 i Sola m.fl. som bestämmer vilken film som får stöd utan det är publiken. Och mer och mer publikfilmer lär det bli om jag rätt har förstått de nya riktlinjerna från Borgvägen 1. Frågan är vad som då händer med filmen som konstart och begreppet kvalitetsfilm?
Av någon anledning kom jag att tänka på Olof Palmes berömda tal i riksdagen 1983: ”Hälsa honom, att Sveriges utrikespolitik, det är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och hep hep.” Jag saknar en Olof Palme i filmpolitiken!
Phoenix Fataneh i samtal med Evin Ahmad
Phoenix Fataneh i samtal med Helena Bergström