Suzanne Osten
Phoenix Fataneh i samtal med Suzanne Osten
Jag står med kamera i handen vid entrén på Zita Folkets Bio i Stockholm, redo att filma Suzanne Osten när hon kommer in. Vi skulle se The space in between – Marina Abramovic and Brazil och sedan ha ett samtal om filmen och några andra frågor som rör henne. De andra frågorna har med min film om Suzanne Osten att göra.
Jag gör en film om Suzanne Osten sedan hösten 2014. Jag har följt, filmat och djupintervjuat Suzanne Osten i olika sammanhang både i Sverige och utomlands: från pre-produktion, produktion och post-produktion av hennes senaste film Flickan Mamman och Demonerna och hennes arbete med uppsättningen av David Grossmans Fallen ur tiden på Dramaten och 64 timmar med Rebecka för SR Drama till hennes resor till bl.a. Italien och Kina. Just nu är min film om Suzanne Osten i klippstadiet. Men inspelningen är inte klar för det. Jag planerar att följa och filma Suzanne ännu en tid parallellt med klippningen eftersom Suzanne planerar att arbeta med ett nytt mycket intressant filmprojekt. Om hennes nya filmprojekt realiseras så skulle jag gärna vilja följa det också. I så fall siktar jag på att bli klar med min film Daimonion – en film om konstnären och personen Suzanne Osten strax efter det att hon blir klar med sitt filmprojekt i slutet av 2017.
När jag fick veta att The space in Between – Marina Abramovic and Brazil visas under Stockholms filmfestival så fick jag en idé att se filmen tillsammans med Suzanne Osten och diskutera den med henne. Jag var nyfiken på Suzannes tankar kring performancekonstnären Marina Abramovic och nu erbjöds ett unikt tillfälle att få diskutera det med henne. Dessbättre hade Suzanne möjlighet till det. Och det gick bra att i god tid boka biljetter, just på den visningen, som Suzanne kunde, genom den vänlige pressekreteraren på SIFF.
Inget konstverk, performance-konstverk, har berört mig så mycket och på det sättet som Marina Abramovics The Artist is Present gjort. Då sitter hon tyst vid ett bord åtta timmar om dagen under tre månader på Konstmuseet MoMa i New Yourk. Kön att komma in i MoMa och sätta sig tyst en stund mittemot Marina Abramovic avtog inte under de tre månader som performancen pågick. ”The hardest thing to do is something which is close to nothing.” (Marina Abramovic) Att se dokumentärfilmen The space in Between – Marina Abramovic and Brazil som följer Abramovics sökande efter healing och inspiration i Brasilien efter The Artist is Present var alldeles nödvändig och självklart för mig. Och att se dokumentärfilmen tillsammans med Suzanne Osten och diskutera den med henne efteråt var bara fantastiskt!
Jag börjar filma så fort jag ser Suzanne Osten vid entrén och inne i biosalongen. Jag har huvudvärk och har tagit huvudvärkstabletter, säger Suzanne till mig när jag slår mig ned bredvid henne. Hoppas tabletterna hjälper, säger jag och efter en stund mår hon redan bättre. Filmen börjar. Och vilken börja?!! Tre mycket obehagliga scener, ”operationer” i början av filmen. Speciellt två av dem var så pass hemska att jag reagerar häftigt och håller för ögonen. Jag minns inte om jag någonsin har reagerat på det sättet under en filmvisning tidigare som jag nu gjorde. Men Suzanne såg de obehagliga scenerna och verkade vara lugn och oberörd. Skenet kan bedra?
Filmen är 98 minuter och resten är inte alls å obehaglig som de tre scenerna i början av filmen, tvärtom. Samtalet efter filmen skulle egentligen äga rum hos Suzanne. Men efter filmen ville jag gärna sitta kvar i biosalongen och intervjua Suzanne där. Tyvärr skulle visningen av nästa film börja direkt. Då tänkte jag att vi kanske skulle kunna sitta i Babs Kök & Bar på Zita. Det var stängt men jag knackade på fönsterrutan och pratade med några i personalen som var vänliga och lät oss sitt där. Även om vi sitter en bit bort från köket, så hörs arbetet som pågår där. Den riktade mikrofonen kan inte trolla bort det höga bakgrundsljudet helt.
Se mitt samtal med Suzanne Osten om Abramovic här nedan, där hon bl.a. kommenterar fysisk och psykisk smärta, meditation och healing, att våga kritisera den superpretentiösa Abramovics, äta guld för att förbli ung och ”Mumbo Jumbo … Dumbo”
”The hardest thing to do is something which is close to nothing.” Marina Abramovic