Den okända flickan foto: TriArt
Den okända flickan 
Regi: Jean-Pierr och Luc Dardenne
Manus: Jean-Pierr och Luc Dardenne
I rollerna: Adéle Haendel, Olivier Bonnaud, Louka Minnella, Yves Larec m.fl.
Längd: 113 min
”En timme för sent är respektlöst.” säger den unga läkaren Jenny och hindrar den ännu yngre praktikanten Julian som är på väg att öppna dörren. ”Det var kanske akut.”, säger Julian ”Då hade personen ringt på igen.”, säger Jenny. Detta kommer den disciplinerade och medkännande Jenny att ångra djupt när hon får veta konsekvensen av sitt handlande!
En ung flicka hittas morgonen därpå död i närheten av kliniken. Jenny (Adèle Haendel) drabbas av skuldkänsla när hon får veta att det var samma flicka som hade ringt på dörren kvällen innan efter stängsdags. Flickan hade inga id-handlingar på sig och verkade vara en papperslös immigrant från den afrikanska kontinenten. Vem är flickan?
Skuldkänslan tynger Jenny. Om hon hade låtit Julian öppna dörren så skulle flickan varit vid liv nu … Jenny står inte ut med att flickan ska begravas anonymt. Hon bestämmer sig för att få reda på flickans namn. Och hon får stor hjälp av sin läkerkonst och empati i sökandet efter flickans identitet. Ibland räcker det med agerandet av en person som Jenny! En person kan göra skillnad, påverka och befria en från smärta, både fysisk och psykisk smärta. Kropp och själ hänger ihop!
Det är oundvikligt att inte läsa in dagens stängda gränser/dörrar mot flyktingar och immigranter i Den okända flickan. Hundratusentals, ”en anonym massa”, på flykt undan krig och död bankar förgäves på dörren. Bröderna Dardenne drar än en gång åskådarens uppmärksamhet till människans samvete – avskalat, direkt, fokuserat. Och dialogen, speciellt i slutet av filmen, är så fantastisk och stark. Jag kom att tänka på ett citat från William Faulkners bok Själamässa för en nunna: ”The past is never dead. It’s not even past.”
Den okända flickan är en studie i moral, skuldkänsla och sorg. Den har ett släktskap med Kenneth Lonergans Manchester by the sea men också Ken Loachs Jag, Daniel Blake.
Den okända flickan visar också på sambanden mellan människans kropp och psyke, en enhet/enighet. Det påminner mig om ett poem av Saadi, en av 1300-talets stora persiska skalder, känd för att i sina verk ”Golestan” och ”Boostan” betona enheten/enigheten i människan – genom samband och beroenden inom varje enskild människa liksom mellan människor. Hans kanske mest kända poem som också står att läsa i huvudentrén till FN, har samma relevans nu som för 800 år sedan.
“All human beings are members of one frame,
Since all, at first, from the same essence came.
When time afflicts a limb with pain
The other limbs at rest cannot remain.
If thou feel not for other’s misery
A human being is no name for thee.”