Manchester by the sea


MBTS_2975.CR2

Bild: UIP Sweden

 

Manchester by the sea rate-arate-arate-arate-a+

 

Regi: Kenneth Lonergan

Manus: Kenneth Lonergan

I rollerna: Casey Affleck, Michelle Williams, Kyle Chandler, Lucas Hedgen, Liam Mcneill m fl

Längd: 137 minuter

 

Hur många gånger har man hört att tiden läker alla sår. Gör den verkligen det? Inte Lee Chandlers (Casey Affleck) sår i alla fall! Fastighetsskötaren Lee sköter sitt jobb precis lagom, bor i en enkel källarlägenhet i en förort till Boston och kommunicerar så lite så möjligt med omvärlden. En ensamvarg skulle man kunna tro. Men bakom Lees lugna, tysta och nästan apatiska ansikte döljer sig en djup sorg och en bottenlös skuldkänsla.

Lees vardag bryts av ett telefonsamtal – Joe (Kyle Chandler), Lees storebror, har fått en hjärtinfarkt. Genom tillbakablickar får man syn på en annan Lee – en älskad bror, farbror, make med många vänner. Vad har hänt denna Lee? Varför har han lämnat allt och alla i sin hemstad Manchester vid havet och lever ensam och olycklig i en förort på dryga en timmes avstånd?

Joe dör innan Lee hinner till Manchester. Till Lees förvåning så har Joe gjort honom till ensam förmyndare av hans tonårige son Patrick (Lucas Hedges). Nu är Lee fast i Manchester och tvingas att konfrontera med sitt förflutna och sin sorg.

Kan man dela sin sorg med någon annan? Svaret ligger i en scen där Lee stöter på sin exfru Randi (Michelle Williams) i ett gatuhörn. Denna korta och starka scen har för alltid etsat sig fast djupt inne i mig. Michelle Williams alldeles förträffliga förmåga att förmedla sin djupa sorg och samtidigt öppna möjligheten för att även Lee skulle försöka gå vidare med livet är helt enkelt oförglömlig!

Så, kan man dela sin sorg med någon annan? Nej, det kan man inte. Inte om skuldkänslan är större än själva sorgen! Det är då självdestruktivitet och självbestraffning tar över en och inte släpper taget.

Läker tiden alla sår? Kanske ja, kanske nej, kanske ibland!? Man är aldrig så ensam som i sorgen. Casey Affleck, Michelle Williams och Kenneth Lonerga har lyckats med att ge den djupa och ensamma sorgen ”ett” ansikte!