Foto: UPI Media
Victoria and Abdul 
+
Regi: Stephen Frears
Manus: Lee Hall
Medverkande: Judi Dench, Ali Fazal, Michael Gambon m.fl.
Längd: 111 min
En uttråkad drottning Victoria (Judi Dench) möter en ”vanlig” man, Abdul Karim, (Ali Fazal) i samband med drottningens Gold Jubileum. Ditskickad från Indien för att lämna över en gåva till drottningen kan inte Abdul låta bli att titta på henne trots den upprepade bestämda instruktionen att INTE titta på drottningen. Och när drottningens och Abduls blick möts sker något underligt: Kärlek vid första ögonkastet?! Då tar en djup och innerlig vänskap sin början. En vänskap och nära relation som förändrar och öppnar Victorias vy. Men detta möts av oförstånd, avundsjuka och en smärre revolt bland Victorias familj, närmaste och av hovet. Men drottning Victoria backar upp sin nyfunna vän totalt och uppgraderar Abdul till sin Munshi, lärare. ”You are not a servant any longer. You are my teacher. You will teach mig urdu, Quran and anythin you can think of. ” säger drottningen till Abdul.
Judi Dench gör det igen, spelar drottning Victoria fast den här gången med regi av Stephen Frears och tillsammans med en indisk tjänare, Abdul Karim, i stället för en skotsk tjänare, John Brown, och med John Madden i registolen från 1997: ”Hennes majestät mrs Brown”. Och Judi Denchs skådespelarkonst är lika majestätisk som den brukar vara.
Victoria & Abdul är baserad på boken ”Victoria & Abdul: The True Story of the Queen’s Closest Confidant av Sharabani Basu från 2009 som i sin tur är baserad på Victorias och Abduls dagböcker skrivna på urdu.
Efter att ha sett filmen blir jag riktigt nyfiken på att läsa boken och se om det finns mer om vad Abdul lärde Victoria. Den scen som skapar mest nyfikenhet hos mig är den då Abdul inviger drottningen i sufismen och den störste mystikern och en av världslitteraturens stora namn, Rumi. Stephen Frears borde ha borrat lite mer här tänker jag.
Om fan kan bli religiös när han blir gammal så kan väl drottning Victoria bli humanist när hon blir gammal. Det blir hon i alla fall i Stephen Frears nya film Victoria & Abdul. Men då behövs en Munshi som kan citera Koranen utantill, Hafez. Abdul säger: ” I think we are not here to worry about ourselves … We are here for the good of others.” (Jag tror att vi inte är här för att oroa oss för oss själva … Vi är här för andras bästa)
Jag blir också mer nyfiken på den kommande storfilmen om Rumi. Undrar hur skulle man kunna visa en ocean genom en droppe? Det återstår att se. Till dess åtnjut av Romis ”Vassflöjtens såg” ur Masnavi-yi ma’navi i översättning av Ashk Dahlén. Svårt att läsa ”Vassföljtens sång” och inte känna sig andligen berörd.
Vassflöjtens sång
Lyssna till vassflöjten när den berättar
hur den förtäljer om ensamheters kval:
Alltsedan jag blev avskuren och skild från vassriket
har min klagan väckt sorg i mannen och kvinnan.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag blottat smärtan i deras kärlekslängtan.
Vem som än vistas fjärran från sitt ursprung
åtrår sin egen återförenings stund.
Allsköns sällskap klagar jag inför,
och med de goda och onda är jag samman.
Var och en ät uti sin egen tro min vän,
dock söker ingen mitt inres hemlighet.
Min hemlighet är inte långt från min klagan,
men ögat liksom örat saknar ljus.
Varken kroppen eller själen är beslöjade,
ändå kan ingen skåda själen.
Eld är denna flöjtens ton och inte vind,
den går under som inte har elden.
Det är kärleken eld som fyller flöjten.
Det är kärlekens sjudande som rör i vinet.
Flöjten är en själsfrände för den som vännen mist.
Dess toner sliter sönder våra slöjor.
Vem har som flöjten både gift och botemedel sett?
Som flöjten skådat älskare och älskade?
Flöjten berättar om smärtornas väg,
om kärleken mellan leila och Majnun.
Blott vanvettet bearar vettets hemlighet
ty örat är tungans enda trogne lyssnare.
I vår sorg förlorar dagarna sin tid.
Dagarna slår följe med smärtans lågor.
Om dagarna passerar, låt dem gå!
Stanna, du renaste, som i evighet består.
Var och en blir utled på vatten utom fisken.
Kort blir dagen för den som står utan dagligt bröd.
Ingen lekman förstår den invigdes tillstånd,
så tala kort och farväl!
O lärjunge, bryt itu kedjan och var fri!
Hur länge är du beroende av kedjor i silver och guld?
Om du häller havet i en kruka,
hur mycket rymmer den? En dags mått!
I de girigas ögon fylls inte krukan
och snäckan mättas inte på pärlor.
Var och en vars kläder slits itu av kärlek
är från girighet och alla brister fri.
O botare av värdighet och dygd,
vår Platon och Galenos!
Den jordiska kroppen stiger av hänförelse mot himlarna
och Sinai berg bryter ut dans och rörelse.
Bergets själ fylls av kärlek, o älskare!
Det är berusat och Moses faller ned på sina knän.
När jag är nära vännens läppar
säger jag det som är sägbart.
Den som skiljs från samtalet
blir utan tal fastän han har hundra melodier.
När blomman rycks bort dör blomstergården
och näktergalen sjunger inte längre sitt öde.
Hela alltet är den älskade och älskaren en slöja.
Den älskade är den levande och älskaren den döde.
Ve den som saknar kärlek.
Den är som fågel utan fjädrar.
Hur kan jag ha vett, framför och bakom,
när inte vännens ljus lyser överallt?
Kärleken vill sjunga ut om detta,
men hur, när inte hjärtats spegel är klar?
Ditt hjärta känner denna hemlighet;
att järnspegeln ej är fri från rost!
(M I:I – 34)