Foto: Åke Borglund/TT
Citizen Schein 
+
Regi: Maud Nycander, Jannike Åhlund, Kersti Grunditz Brennan
Manus: Maud Nycander, Jannike Åhlund, Kersti Grunditz Brennan
Medverkande: Daniel Bergman, Roy Andersson, Ingvar Carlsson m fl.
Längd: 100 min
Harry Scheins fabulösa liv liknar en Hollywoodfilm. Den välbärgade 14-årige österrikiske pojken sänds som ensamkommande judiskt flyktingbarn strax före andra världskriget till Sverige. Vistelsen på bondgården i Småland passade inte honom. 16 år gammal tog han sig till Stockholm, utbildade sig till kemiingenjör som kom att leda till ett jobb på ett vattenreningsföretag. Han gjorde sig så småningom ekonomiskt oberoende genom att ta patent på en vattenreningsmetod. Han kom alltmer att umgås med eliten inom politik och kultur och skaffade sig inflytande och makt i båda skikten. Han blev nära vän med Olof Palme, Ingmar Bergman och gifte sig med filmstjärnan Ingrid Thulin.
Harry Schein ritade om filmpolitiken i Sverige, skapade Filmhuset, Filminstitutet och filmavtalet. Han var vd för Svenska filminstitutet i olika omgångar. Han blev den stora visionären i kultursverige som låg bakom flera viktiga initiativ. En maktfaktor helt enkelt med ett stort spelrum.
Och Citizen Schein, filmen om honom som anspelar på Orson Wells klassiska Citizen Kane är ett väl passande namn för Sveriges egen filmmogul. Citizen Schein är ett intressant porträtt av en begåvad och målmedveten ung mans liv och strävan: ”Att massan skulle applådera när jag gjorde mina bejublade insatser.”, säger Harry Schein. Han fick applåder men också hatbrev. Applåder kanske mest av eliten, och hatbrev kanske mest av massan i samband med ”Åsa-Nisse affären”. Då anmälde Harry Schein SVT till Granskningsnämnden för att Åsa-Nisse filmerna inte levde upp till kraven för god underhållning. Felkalkylerat av en annars välkalkylerade Harry Schein.
”Rosebud” är det sista ord som den extremt förmögne och mäktige mediemogulen Charles Foster Kane säger i Orson Wells Citizen Kane. Han dör ensam, isolerad och olycklig i sitt enorma residens Xanadu. ”Rosebud” förblir en gåta för en reporter som vänder upp och ned på Kanes liv för att veta betydelsen av ”Rosebud”. Men gåtan avslöjas för tittarna i slutet av filmen.
Av allt att döma levde även Harry Schein i slutet av sitt liv som Rickard Foster Kane. Men man får inte veta ett dugg om detta i filmen. Jag undrar vilket ord som var Citizen Scheins sista ord? Det framkommer inte i filmen. Men om jag får använda Harry Scheins egen formulering när jag intervjuade honom i (se texten nedan), så är min rätt kvalificerade gissning: ”Mamma”.
Vi får inte veta Citizen Scheins sista ord. Men här nedan får ni lyssna till den troligen sista intervju som gjordes med Harry Schein. Det var våren 2001 som jag träffade ”Citizen Schein” för en intervju. Jag var på jakt efter den ”skyldige” till ”filmmiraklet” år 2000 och hade redan intervjuat ett antal inflytelserika personer inom Filmsverige. Vem skulle kunna analysera ”mirakelåret” bättre än självaste filmmogulen Harry Schein, tänkte jag. Jag ringde upp honom, beredd att svara på alla möjliga frågor, men han tackade ja till intervjun utan att ställa en enda motfråga. Det räckte tydligen med att jag förklarade syftet med min intervju.
Det var en vacker vårdag som Harry Schein tog emot mig i sin stiliga villa i Danderyd. Jag placerade min bandspelare på bordet där Harry Scheins whiskyglas och askkopp redan stod. Jag började direkt med den fråga som jag hade ställt till andra: Vem är den ”skyldige” och vilka faktorer har lett till filmframgångarna år 2000? Harry Scheins vägrade att se det som någon filmframgång utan talade om försämring istället. Han förklarade:
– Det är lätt att ställa åsikt mot åsikt när man diskuterar film och kvaliteten på ett lands filmproduktion. Man kan ha vilken åsikt som helst men det räcker inte med åsikter utan man måste också försöka att på något sätt verifiera dem. Det finns till exempel ett bra sätt att mäta kvaliteten på ett lands filmproduktion och det är deltagandet i A-filmfestivalernas (Cannes, Venedig, Berlin och Moskva) tävling. Jag har aldrig gjort någon ordentligt statistik på det men min rätt kvalificerade gissning är att mellan 1963-1978 deltog svensk film i över 15 A-filmfestivaler. Under de senaste tio åren har Sverige kanske deltagit en eller två gånger i de festivalerna.
– Detta visar att den svenska filmens ställning i kvalificerade utländska kretsar är mycket lägre nu än tidigare. Därför har jag oerhört svårt att av en och annan folklig framgång dra slutsatsen att svensk film plötsligt förbättrats. Den har varit ganska dålig hela 80-talet och 90-talet och jag talar inte om vad jag tycker utan vad den internationella kvalitetsbedömningen visar. Det finns också andra sätt att mäta på. Innan man snackar sån där allmän skit så det är bra att försöka verifiera.
Det blev en mycket intressant intervju eller rättare sagt ett intressant och givande samtal där Harry Schein diskuterar bl.a. filmavtalen genom åren, kvalitetsfilm, producentens och filmkonsuletens roll, filmmuseet, filmtidskriften Chaplin, utlandsfödda – belastning och tillgång, den kulturella välfärden … Det hettade till på slutet av intervjun när jag nämnde Miloš Forman i samband med Sveriges misslyckande att ta vara på kunskap och kompetens hos immigranter. När jag stängde av bandspelaren så var Harry Schein fortfarande upprörd över frågan om Miloš Forman och sa att anledningen att han lämnade Sverige var att han blev kär i Bibi Andersson. Alltså, det var inte Harry Scheins fel att Miloš Forman lämnade Sverige.
När jag blev klar med intervjuerna för min artikel, År 2000 – ett filmmirakel?, för Stadens kulturråds tidskrift Kultur & politik hade jag ett gigantiskt och fantastiskt material. Men på grund av det begränsade utrymmet och mitt syfte med artikeln gick det inte att återge varken Harry Scheins eller andra personers övriga tankar och åsikter kring film och filmpolitik i Sverige. Trots det var min artikel År 2000 – ett filmmirakel? det längsta artikel som någonsin hade publicerats i Kultur & politik. Det sa Per Svensson, dåvarande redaktörn för Kultur & politik till mig då. Jag erbjöd både DN och SvD att publicera antingen en artikel eller en artikelserie i tre avsnitt baserade på mina intervjuer. Både DN och SvD tackade nej.
Såvitt jag vet blev min intervju med Harry Schein hans sista intervju. Han gick bort den 11 februari 2006. Här får ni chansen att lyssna på hela min intervju med Harry Schein från 3 maj 2001:
Läs gärna min debattartikel om Svensk films kvalitetsbrist på Aftonbladet:
Fega filmer bjuds inte till A-festivaler